Bygg ditt personliga varumärke när det står still

En äldre kollega sa till mig – Lars, du måste vänja dig vid att det aldrig är lagom mycket arbete. Jag har likt de flesta andra jurister på affärsjuridisk advokatbyrå erfarit konsultångestens båda sidor, att arbetsuppgifterna ibland sinar och ibland svämmar över. Vad gäller oönskad ”fritid” är lösningen enkel: som jurist på advokatbyrå måste du ständigt marknadsföra och sälja dina tjänster. Oönskad fritid blir därmed ett gyllene tillfälle att bygga på ditt personliga varumärke.

 

Vi måste acceptera att vi som jurister till stor del är våra egna personliga varumärken. Även om vi är ”brandade” med Lindahl, Vinge eller Wistrand kan vi inte undvika att sprida ett personligt budskap om oss själva som yrkespersoner, som förhoppningsvis särskiljer var och en av oss. Det personliga varumärket är dessutom ägnat att förmedla något om vad klienten har att vänta av de tjänster vi tillhandhåller. Vad kan jag förvänta mig av en Mercedes, en Skoda eller en Rolls Royce och vad får jag för pengarna när jag anlitar någon av advokaterna Leif Silbersky, Axel Calissendorff eller Guy Lofalk?

 

Den bästa marknadsföringen är att utföra sina uppdrag på ett effektivt och professionellt sätt och till största möjliga affärsnytta för klienten. Men det räcker inte alltid. Det finns en mängd åtgärder som kan vidtas för att ryktet om din kompetens ska spridas och nå den relevanta kretsen av beslutsfattare.

 

Som nybakad biträdande jurist är det seniora byråkollegor som är de viktiga beslutsfattarna och som måste få veta att du är lätt att samarbeta med, levererar kvalitet på utsatt tid och ”är att lita på”. Lyckas inte detta blir det svårt att få uppdrag internt, vilket är en förutsättning för att få fart på den interna verksamheten. Utöver nitisk leveranssäkerhet kan du som biträdande jurist berätta om dig själv för byrån genom att till exempel föreläsa internt om ditt favoritämne eller skicka ut lättfattliga sammanfattningar internt avseende ditt kompetensområde. Du bör också i rimlig utsträckning och i lämpliga sammanhang vara proaktiv och beskriva hur dina tjänster inom ditt område skulle kunna skapa mervärde för byråns klienter.

 

Senare i karriären är det befintliga och potentiella framtida klienter som ska bringas till förståelse över vad de har att tjäna på att anlita dig och din byrå. Du som advokat säljer lösningar, kompetens och förtroende – detta oavsett om marknadsföringen sker genom tv-reklam, sociala medier, föreläsningar eller personliga möten. Jag har tidigare beskrivit min uppfattning om huvudprinciperna för hur advokaten bör klä sig för att skapa och upprätthålla förtroende i sin yrkesroll. Samma principer gäller för innehåll och former för marknadsföring. Klienterna har vissa förväntningar på advokaten. Man kan inte marknadsföra advokattjänster på ett sätt som i allt för stor utsträckning står i strid med dessa förväntningar.

 

Jag har svårt att exempelvis se att den svenska allmänheten skulle acceptera den typ av individfokuserad tv-reklam som tillämpas regelbundet av skadeståndsadvokater i USA. Dock har det blivit alltmer vanligt att advokater bloggar, twittrar och marknadsför sig genom inlägg på Linkedin. På sista tiden har det börjat dyka upp marknadsföring förklätt till informationsfilmer på Youtube. Sådana filmer är ett utmärkt sätt för en enskild advokat att tala direkt om sitt expertområde till en relevant krets i trygg inramning av sitt förtroendeskapande byrånamn.

 

Sammanfattningsvis krävs det personliga varumärket en ständig marknadsföring och den riktar sig till olika personer under byråkarriären. En sak är säker: när du förstått detta behöver du aldrig mer oroa dig för oönskad fritid.

 

 
Litteraturtips
Sociala medier – en marknadsföringshandbok av Emil Holmström och Erik Wikberg
Ditt personliga varumärke av Isabel Werner Runebjörk

Att mingla är en arbetsuppgift

Många svenskar tycker att det känns onaturligt att mingla. Man känner sig påträngande och upplever att det skorrar falskt att gå runt med ett vinglas i handen och prata med folk man inte riktigt känner. Samtidigt vet vi att juristbranschen är beroende av goda nätverk och förtroendefulla relationer. Vi måste helt enkelt ägna en viss del av vår arbetstid åt att representera och träffa nya människor, vilket innefattar olika former av mingel. Dessutom är det ohövligt och till och med renomméskadligt för byrån att inte ta hand om sina gäster och visa dem uppmärksamhet.

 

För att komma till rätta med problemet tror jag att det är nödvändigt att byta perspektiv. Minglandet är inte en privat sysselsättning, det är en arbetsuppgift. Det finns goda skäl att inte låta våra arbetsuppgifter bli för privata. För att åstadkomma perspektivförskjutningen och komma bort från det privata krävs en teknik.

”Den grundläggande uppgiften i alla mingeltekniker är att få samtalspartnern att prata – din uppgift är främst att lyssna.”

 

Den grundläggande uppgiften i alla mingeltekniker är att få samtalspartnern att prata – din uppgift är främst att lyssna. De flesta människor är intresserade av att prata om sig själva. Det lättaste sättet att få igång samtalet är att ställa öppna frågor, som inte kan besvaras med ett kort ”ja” eller ”nej”. Leta efter samtalsämnen som aktiverar samtalspartnern. Är denne mest intresserad att tala om sitt arbete, sin familj eller senaste golfresan med polarna? För att samtalet inte ska bli en ren intervju måste du då och då släppa lite information om dig själv, gärna i bekräftande ordalag och avsluta med en ny öppen fråga.

 

För att öppna ett samtal – oavsett om det är med en grupp som redan står och pratar eller en person som står i hörnet för sig själv – så krävs en instegsreplik. En instegsreplik kommer alltid att kännas konstlad, men det finns inget att göra åt det. När ni pratat i 5-15 minuter och berört ett par olika ämnen är det dags att avsluta. Det gör du genom att tala om för samtalspartnern att du ska mingla vidare eller ta hand om dina övriga gäster. Tacka för en trevlig pratstund och lägg på minnet vad ni pratade om.

 

I början kan det kännas obekvämt men snart kommer du att märka att det faktiskt är väldigt spännande att lyssna på andra människors berättelser och till skillnad mot en spännande film kan du genom dina frågor påverka handlingen. Det kommer dessutom att bli en stor lättnad för dig när du på allvar förstår att det är gästen som står i fokus och inte du själv. Släpp också eventuella krav på att minglandet ska leda till något nytt uppdrag eller liknande – effekterna kommer på lång sikt om du gör minglandet till en del av din vardag.

 

Exempel på öppna frågor
 
Hur kom dig sig att du flyttade till Göteborg?
På vilket sätt tycker du att revisorernas situation har förändrats sedan du började på E&Y?
Vilka utmaningar kan du se inom IT-branschen de kommande åren?
Vad har du för fritidsintressen?
Vad är det som gör att du älskar segling?

 

Lästips
 
Jeanne Martinet, “The Art of Mingling” – New York 2006
Don Gabor, “How to Start a Conversation and Make Friends” – New York 2001

Det papperslösa jordbruket – ett renässansideal för framtidsadvokaten

De stora affärsjuridiska advokatbyråerna har förlorat något av sin forna attraktionskraft som arbetsgivare. Advokat finns inte längre med bland de 10 mest populära jobben. Enligt många undersökningar tycks det vara 80- och 90-talisternas fel. De prioriterar frihet och livskvalité framför hög lön och 80-timmarsveckor.

 
Men är det verkligen sant att advokatyrket är orimligt krävande, vad beror det i så fall på och vad kan man göra åt det?
 

Ja, advokat är ett yrke som kräver mycket, men inte överdrivet mycket. En advokat lever på samma sätt som läkare med rädslan att ett litet fel ska orsaka katastrofala konsekvenser. Advokaten måste därför hålla sina kunskaper uppdaterade. Samtidigt agerar dagens advokat på en hårdnande konkurrensutsatt marknad. Vill man behålla sina klienter måste man vara tillgänglig – men det gäller för vilka konsulter som helst.

 

Jag påstår att det finns flera yrken som kräver lika mycket och mer än advokatyrket.

 

Om nu läkare måste vara beredda att arbeta i omänskliga 36-timmarspass och varje försäkringsmäklare, reklamkille och IT-företagare svarar på mail kl. 01.30 och sover med mobilen under kudden – varför denna etablerade klichébild av advokatbyråerna omänskliga arbetsplatser?

 

Jur.stud. Tove Lindgren föreslår i sin lysande välskrivna krönika i Dagens Juridik från den 6 december förra året att Juridikstudenter nästintill undantagslöst, är så kallade ”insecure over-achievers” (ett annat ord för att man är arbetsnarkoman på grund sin dåliga självkänsla). Juriststudenterna söker sig till affärsjuridiska byråer där deras missbruk kan få frodas genom arbete och prestation på en galet hög nivå, vilket enligt Lindgren skulle passa som hand i handske för byråerna. Därmed skulle juristerna själva bidra till att hålla liv i en människofientlig arbetskultur genom sina störda personligheter. Detta likt ett lönsamt bantningsföretag vars framgångsfaktor är att det drivs av anorektiker.  

 

Jag tycker att Tove Lindgrens inlägg är blixtrande intelligent och välformulerat men andas samtidigt lite opportunism. Brister i självkänslan och sammanhängande missbruksbeteenden – oavsett om det är droger, mat, sex eller arbete som missbrukas – innebär psykisk ohälsa som många gånger leder till stort lidande. Arbetsnarkomaner fungerar dåligt i längden och är till skada för sig själva och sin arbetsplats. Högpresterande advokater måste se till att ha balans i livet för att kunna bibehålla hög energi, kompetens och gott omdöme. Yrket kräver en så pass hög grad av flexibilitet och förmåga till helhetsförståelse att varje inslag av psykisk ohälsa förhindrar maximalt effektuttag. Den advokat som inte sover ordentligt under längre tid eller saknar socialt liv fungerar generellt sett inte på de högre nivåerna.

 

Många framgångsrika advokater framstår i stället som nyfikna och levnadsglada. Thomas Bodström, Jens Lapidus och Tove Klackenberg har skrivit romaner. Henning Sjöström hade ett Buddhistiskt tempel i trädgården och sjöng opera. Lindahls uppsalakontor har sin egen stolthet i Anders Frigell som debuterade som pjäsförfattare i mogen ålder med ”von Sydowmordens gåta” med premiär på Uppsala Statsteater.

 

I industrialismens begynnelse tvingades fabriksägarna tuta i fabriksvisslan för att arbetarna skulle gå hem och inte arbeta ihjäl sig. De första fabriksarbetarna var nämligen inflyttade bönder som aldrig tidigare funderat över att vare sej komma till jobbet än mindre gå hem – Årstiderna, vädret och djurens behov hade styrt arbetsinsatserna som i alla delar var integrerat med privatlivet. Jobbet fanns där mitt ibland allt det andra. Idag har industrialismen övergått till informationssamhället men när utbrända tjänstemän ska rehabiliteras tillbaka till kontorsstolen är det fortfarande den gamla fabriksklockan som ska frälsa oss. ”Sätt gränser”, ”stäng av telefonen klockan 17.00” och ”låt inga arbetsrelaterade tankar störa dig på semestern”. Frågan är om man som konsult inte blir mer stressad av att tvingas stänga ute klienterna när man vet att konsultarbetet mer påminner om ett papperslöst jordbruk än fabriksarbete.

 

En person i min närhet som sjuder av energi i alla riktningar är korridorkollegan Fredrik Persson. För två veckor sedan kom han ut med en ungdomsroman på Bonnier Carlsen ” Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll” (ISBN 9163869756). Advokat Persson är det typiska livsglada multigeniet som förutom författarskapet flyger segelflygplan, läser mandarin (kinesiska) och har brunt bälte i karate. Han leder framgångsrikt arbetet med Göteborgskontorets varumärkeshantering, vilket innefattar en liten dedikerad personalstab och en hel massa specialanpassade datorsystem. Fredrik har skrivit boken tillsammans med sin skrivarkurskompis Linda Belanner. Boken vänder sig enligt förlaget till läsare mellan 12-15 år. Min son Ville 14 år har plöjt de 280 sidorna och har recenserat boken här.

 

Informationssamhället kommer med tiden att generera nya attityder till arbete, familj och fritid som befruktar de allt högre krav som ställs på oss. Jag föreställer mig att det kommer finnas renässansliknande inslag i detta förhållningssätt där barn, familj, arbete, hobbys och välgörenhet kommer att flyta ihop i någon bemärkelse. Det är inte fråga om ett livspussel med hårda kanter som ska pressas ihop. I stället för att uppehålla sig vid gränser och system tror jag att det kommer att bli viktigare för den enskilde att kontrollera livsinnehållet och kvalitén i dess helhet.

ABS-licenser banar väg för IKEA-advokater

Nu har de första engelska så kallade ABS-juristbyråerna öppnat – men frågan är om det kommer att påverka advokatmarknaden.

 

ABS betyder ”Alternative Business Structures” och innebär att ”icke-advokater” får leda, arbeta i och äga advokatbyråer inom de ramar som framgår av Legal Services Act 2007. Tidigare var juridisk verksamhet i England i princip förbjuden för någon annan än barristers och solisitors. Enligt många är möjligheten att öppna ABS-verksamhet en historisk händelse som kommer att förändra hela branschen i grunden. Enligt andra kommer de engelska reformerna inte betyda särskilt mycket, framför allt inte för de stora affärsjuridiska byråerna.

 

Ett av de företag som väntat länge och nu fått en ABS-licens att sälja juridiska tjänster till den rättssökande allmänheten är dagligvarujätten The Co-operative. The Co-operative är en slags brittisk variant av ”Coop Forum” fast större med livsmedel, elektronikkedja, bank, försäkringsbolag och resebyrå under samma tak – och sedan den 28 mars 2012 också sin egen juristbyrå. Det gäller framför allt personrelaterad juridik, testamenten, bouppteckning, äktenskapsförord, biträde vid skilsmässa, krav vid mot försäkringsbolag och arbetsgivare vid skador och konflikter m.m.

 

Med svenska ögon är väl detta inte konstigare än den typ av tjänster som man kan få på begravningsbyråerna och hos större kedjor som ”Familjens Jurist”. I Sverige finns inget monopol på juristtjänster, det är bara advokattiteln som är straffrättsligt skyddad.  Faktum är att just Coop för närvarande lämnar 10 % rabatt till sina medlemmar på Familjens Jurists tjänster. Företag med namn som Skadejuristen och Gratisjuristerna har på sista tiden dykt upp på marknaden och biträder på amerikanskt manér till synes kostnadsfritt i skadeståndsprocesser. Det finns inget som hindrar IKEA från att också de startar en juristavdelning med ännu bredare utbud. De har ju redan en egen bank och skulle mycket väl kunna erbjuda kunderna juridiska tjänster inom ramen för en person- och konsumentjuridisk verksamhetsgren. Frågan kvarstår emellertid hur stor efterfrågan av denna typ av tjänster verkligen är i Sverige.

 

I England har dock situationen varit en annan. Sir David Clementi fick redan 2003 regeringens uppdrag att undersöka och föreslå reformer för den juridiska sektorn i syfte att befrämja medborgarnas och konsumenternas tillgång till bättre juridiska tjänster. I sin rapport beskriver han de problem som har föranlett regeringens initiativ. Konsumenter får helt enkelt inte tag i advokater och när man väl fått kontakt tar det orimligt lång tid för advokaten att utföra uppdraget och det blir vansinnigt dyrt. (Någon person som citeras i rapporten menar att det skulle gå snabbare att själv skaffa sig relevant juridisk utbildning och göra jobbet på egen hand). Ett annat viktigt problem är att det inte finns tillräckligt effektiva former för att klaga på bristfällig rådgivning och dåliga advokater. Sir David Clementi konstaterade att många av problemen bygger på bristande konkurrens. De gamla krångliga reglerna ansågs ha tjänat ut sin roll och den 30 oktober 2007 var det hatten av för Legal Services Act 2007. Att det är först i mars 2012 som de första licenserna beviljas är – om man får tro den brittiska pressen – hänförligt till så kallad ”Red Tape”, dvs. trög byråkrati.

 

Om man tittar lite närmare på de underliggande utredningarna och sneglar mot USA kan man skönja ambitioner att påverka konkurrensen på andra områden än person- och konsumentrelaterad juridik.  Den traditionella advokatbyrån ägs, leds och utvecklas av advokaterna själva. Denna form utgör i princip fortfarande den rådande ordningen för de stora affärsjuridiska byråerna, vilket hänger ihop med kultur och med att regelverken förhindrar andra än advokater att äga advokataktiebolag.  Stephen Mayson, som är något av nestor när det gäller framtidprognoser för de affärsjuridiska byråerna, pekar på ett antal områden som fundamentalt kommer att förändra marknaden. Den ökande konkurrensen, globaliseringen, 80- 0ch 90-talisternas värderingar, ägande och ledning av advokatbyråer och den tekniska revolutionen.

 

I Maysons bok Law Firm Strategy – Competetive Advantage and Valuation från 2007, förutspås stora förändringar, vilket jag berört något i ett tidigare inlägg. Stephen Mayson har förhoppningar att externa investeringar i advokatbyråer ska leda till en professionalisering av marknadsföring, försäljning och framför allt ledning av de affärsjuridiska byråerna och dess verksamhet. Med ökade krav på vinster kommer externt tillsatta verksamhetsledare tvinga fram ett mer affärsmässigt sätt att organisera advokatverksamheten. I sin bok gör han en djuplodande genomgång av vad som utgör värdet i en affärsjuridisk storbyrå. Mayson tvingas i det sammanhanget konstatera att den viktigaste och mest värdefulla tillgången är byråns ”sociala kapital”. Det vill säga alla de kontakter och band mellan advokater och klienter som utöver intellektuellt kapital (kompetens och know-how) ger affärer. Han för ett spännande resonemang om att framgångsrika byråer skapar en intern kultur inom vilken det är naturligt för advokaterna att dela med sig av det sociala kapitalet – och bidra till att klientrelationerna uppkommer i förhållande till byrån snarare än till den enskilda advokaten.  En byrå som har ett klimat där advokaterna vill hålla klienterna för sig själva (för att kunna ta med sig klienten till nästa arbetsgivare) är mindre lönsamma av en mängd lättförståliga skäl.

 

I min värld bygger advokatverksamhet på förtroende och kompetens (och vad gäller mitt eget gebit även på branschförståelse och affärsnytta).  Jag kanske inte skulle ha några problem att gå till IKEA för att shoppa loss på samboavtalet ”Bodström” eller köpa det standardiserade bouppteckningspaketet ”Silbersky” – men för de allra flesta traditionella advokattjänster – affärsjuridisk rådgivning i synnerhet – är det förtroendet för och relationen med klienten som är avgörande. Jag har svårt att se hur externt ägande och management skulle kunna hantera och förbättra den aspekten av advokatverksamhet för närvarande.

Heavy Metal och gamla rättsfall – rapport från London

Är man i London finns två saker man aldrig kan få för mycket av. Rättegångar och teater. Som advokat med rötter i scenen ser jag givetvis massor av likheter mellan dessa båda fenomen. Min 14 åriga son Ville, som är min reskamrat, noterade bland annat att peruker användes både på Shaftesbury Theatre och på Royal Court of Justice.  Själv fastnade jag för en annan likhet, nämligen ”återbruk”.

 

”Rock of ages är en föreställning som borde ha allt, tänkte jag när min son och jag satte oss på de bästa platserna med varsitt glansigt program i händerna, i går, onsdag den 4 april 2012 kl 19.30. Det är en heavy metal-musikal som utspelar sig i Los Angeles de gyllne åren under 80-talet. Formen är det numer standardiserade Mamma-Mia-receptet, dvs. ett antal superpopulära retrolåtar utspridda under två och en halv timme, ihopflätade av en mer eller mindre relevant historia. Musiken var i detta fall pudelrock a la Europe, Bon Jovi, Poison och Twisted Sister. Historien var faktiskt nästan i alla delar en kopia av Äppelkriget, Hasse och Tages film från 1971 där elaka män i kostym kommer till Österlen och försöker exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. I Rock of ages vill tyskarna förvandla de gamla rockkvarteren på Sunset Strip till skyskrapor och parkeringshus. Därtill en kärlekshistoria mellan två lantisar som kommit till LA och rockklubben the Bourbon Room för att rocka.

 

Shaftesbury-Theatre

Shaftesbury Theatre efter föreställningen

 

Trots att tårarna rann när hela ensemblen sjöng slutnumret; Journeys – Don’t Stop Believin’ med gitarrsolo och eld som bokstavligen föll från taket, så ropade en högre kraft inom mig ”nu får det vara nog”.

Jag älskade när Nicole Kidman och Ewan McGregor sprang omkring på taken i det tidiga 1900-talets Paris och sjöng låtar för varandra av Elton John, David Bowie och Queen i Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge” från 2001. Men med Rock of ages är det inte roligt längre. Jag känner mig tvingad att gilla en bristfälligt framförd urdålig story[1], på grund av att upphovsmännen har bäddat in dyngan i mina tonårshjältars underbara pudelfrisyrer och randiga spandex. Det är inte fair play.

 

Fair Play var däremot på tapeten ett antal timmar före teaterbesöket samma dag, när min son och jag bevistade ett antal rättegångar på Royal Court of Justice. I sal fem satt tre domare på rad och avgjorde överklagade brottmål. Den första frågan rörde grovt narkotikabrott. Som jag förstod det – jag jobbar inte med brottmål – hade sökanden[2] (gärningsmannen) erkänd de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för grovt brott eftersom han inte hade ”langat”. Han ville alltså ha straffet sänkt eftersom han rätteligen borde dömas för brott av normalgraden.

 

Den ”barrister” (advokat) som förde den sökandes talan var i trettioårsåldern och iförd den karakteristiska svarta kappan med vit prästkrage och peruk. I sin plädering underströk han att det inte fanns någon som helst direkt bevisning för att hans huvudman hade sålt vidare det halvkilo cannabis som han påträffats med i sina jackfickor. Med hänvisning till ett antal för mig okända engelska rättsfall, något från 1960-talet, försökte han förklara att det inte var uteslutet att den stora mängd cannabis var till för eget bruk.  Utan att veta allt för mycket om engelsk praxis på området tyckte både min son och jag att det verkade vara en hopplös uppförsbacke med storköpsresonemanget – det tyckte även en av domarna, klädd på samma sätt men i sjuttioårsåldern:

 

”If I may interrupt the counsel for a moment – judges live in the real world, you know – a person walking around in central London with a pound of Canabis in his pockets is clearly selling drugs.”

 

Den unge advokaten förstod inte vinken och fortsatte att tjata om bevisningen. Till slut drämde den kvinnliga domaren, som satt i mitten, till med ett gammalt rättsfall som på något sätt visade att den tidigare domen (den som överklagandet gällde) inte var felaktig på den grund som advokaten gjorde gällande. Det handlade om någonting i stil med att utöver de bevisade sakomständigheterna får domare beakta den kontext i vilket gärningen är begången.  Efter 45 sekunders viskande mellan domarna avkunnandes domen på plats.

 

Att lyssna på domskälen, som alltså framställdes ad hoc, var en ren skönhetsupplevelse. Allt som den unge advokaten hade sagt var ihågkommet och sammanflätat med olika tillsynes spontant påkomna rättsfall. Det var så elegant behandlat att man under domskälen inte visste vilken slutsats domarna hade kommit fram till. Man hölls på halster. De sista tre minuterarna kroknade emellertid den unge advokatens späda rygg under den svarta kappan då vi alla förstod vart åt det lutande. Underrättens dom fastställdes.

 

ville

Ville utanför The Royal Court of Justice

 

Domen var utomordentlig i det att jag fick förmånen att förklara för Ville skillnaden mellan den engelska rättsordningen som bygger på prejudikat (common law) och vårt svenska system där lagstiftarens ord gäller först och främst.

 

Slutord

Detta inlägg är mest till för att få berätta om spännande upplevelser från London. Någon riktig koppling mellan case-law och musikalteaterns användning av retromusik kan dessvärre inte göras. Dock vill jag framhålla att prejudikat är gammalt sunt förnuft som håller än i dag och som håller till dess en domstol eller parlamentet säger något annat. Mamma-Mia, We Will Rock You och liknande pjäser som använder publikens mest älskade blandband som främsta dragplåster kommer emellertid förhoppningsvis försvinna eftersom publiken snart kommer att kräva att teatrarna hittar på nått nytt[3].



[1] Manuset innehåller ofattbara klichéer, såsom bordellmamman som verkligen bryr sig om sina tjejers äkta kärlek och själv har ett porträtt av sin förlorade ungdomsförälskelse i handväskan. Jag vill också utan vidare kommentarer återge följande replik uttalad på engelska med tysk brytning av en av de elaka kostymmännen med lillfingret i vädret, ”jag är inte gay, jag är bara tysk”.

[2] The applicant, dvs. den som överklagade den tidigare domen, vilket i detta fall inte var åklagaren utan den tilltalade.

[3] Se dock att det för närvarande på Stockholms statsteater spelas De tre musketörerna i regi av Alex Mörk Eidem enligt nämnda koncept. Rock of ages har blivit hollywoodfilm med Tom Cruise i huvudrollen, premiär i juni år.

Jag vill vara affärsjuridikens Doktor House

Doktor Gregory House finns bara på TV. Men jag tror att alla som slussats runt med ett odefinierat eksem mellan hudläkare, invärtes medicin och neurologen önskade att Doktor House fanns på riktigt. En doktor som kunde lägga ihop den där knepiga hostan med hörselnedsättningen på vänster öra och förstå att problemet måste vara relaterat till lymfsystemet.

 

För de stora affärsjuridiska advokatbyråerna sägs tendensen vara en ökad specialisering. Juristerna knyts tidigt till smala kompetensgrupper. Allmänpraktik på domstol genom notarie- och fiskalstjänstgöring är inte längre ett anställningskrav. Det finns exempel på jurister som får svårt att bli ledamöter i advokatsamfundet för att de efter fem års stenhårt arbete på byrån inte kan åstadkomma en enda referens – De har varken haft kontakt med motpartsombud, domstolar eller ens klienter eftersom de ägnat sin anställningstid till att genomföra due dilligence undersökningar vid företagsöverlåtelser – inte sällan inom ett smalt rättsområde.

 

En advokat som tillbringat de senaste fem åren i datarum letandes efter ”change of control-klausuler” vid företagsöverlåtelser måste rimligen ha försvagat sin generella känsla för det juridiska systemet och den juridiska metoden. Den advokaten måste haft svårt att upparbeta någon vidare ”fingerspitzengefühl” för affärer i allmänhet.

 

Min kollega på Lindahls stockholmskontor, David Frydlinger, har länge arbetat med frågan om vad det goda affärsjuridiska hantverket består av. David är nybliven delägare och en lysande pedagog. Han har en tidigare karriär som bolagsjurist inom telekombranschen och är hjärnan bakom innehållet i Lindahl Business Law Challange. Tävlingen skiljer sig från andra juridiska tävlingar och är väldigt praktiskt affärsmässigt inriktad. ”Affären” står i fokus och juridiken ska finnas där bland andra verktyg. En allt för nischad affärsjurist skulle ha svårt att vinna den tävlingen. De tävlande får utbildning i det affärsjuridiska hantverket. Undervisningsmaterialet – som alltså är författat av David Frydlinger – har nu växt till en hel bok:

 

”Det affärsjuridiska hantverket – arbetet innanför avtalsfrihetens gränser” kommer ut på Norstedts Juridik i höst.

Jag har läst ett första utkast av boken och är imponerad. Ämnet behandlas praktiskt men har samtidigt hög akademisk ambition. En god affärsjurist måste kunna växla mellan å ena sidan förståelse för den affär som klientföretaget vill åstadkomma och å andra sidan den rättsliga verklighet inom vilken affären ska genomföras. Hela boken utgår från en mycket strukturerad och genomarbetad analysmodell. Modellen leder affärsjuristen till att steg för steg sätta sig in i klientföretagets affär genom att förstå syftet med affären, att hantera risker samt att göra detsamma utifrån motpartens perspektiv. Boken är full av klargörande exempel och visar hur viktigt det är att den goda affärsjuristen inte har alltför stora hål i sin generella juridiska kompetens. Dessutom måste affärsjuristen vara något av en affärsman, eller i vart fall förstå hur man gör bra affärer.

 

Kan då en fortsatt specialisering av juristkåren på sikt innebära en försvagning av kvalitén på affärsbyråernas rådgivning?

 

Frågan ska ses i ljuset av den ökade konkurrensen mellan affärsbyråerna. Den juridiska rådgivningen måste vara mer värd för klienten än beloppet som står på fakturan, annars går klienten till någon annan. Vissa argumenterar för att framtidens advokatbyråer, för att överleva, måste bli mer affärsmässigt organiserade, vilket bland annat innefattar externt ägande och ökad specialisering. Andra ser motsatt på saken. Att all bulkjuridik, skriva akieägaravtal och göra due-dilligence undersökningar och liknande i större utsträckning kommer att hanteras av mindre kompetent personal och i låglöneländer – affärsjuristen måste framför allt skapa värde för klienten tillsammans med klienten i en strategisk position och behöver – för att överleva – vara både allmänbildad, affärsmässig och ha en bred och djup juridisk förståelse.  Av detta skäl påstås specialiseringstrenden vara död och komma att ersättas av ett krav på advokater som är oerhört kunniga generalister med väl utvecklad affärsmässighet och kreativitet.

 

Det är uppenbart att det även i framtiden kommer att behövas stora byråer med specialiserade kompetensgrupper. Många internationella transaktioner skulle inte vara möjliga att genomföra utan en sådan struktur. Samma sak gäller rådgivning där klientföretagets legal-avdelning redan ställt diagnosen och uppdraget är avgränsat när det kommer in till byrån. Den viktiga frågan är nog om det överhuvudtaget går att bli en bra specialist utan att samtidigt vara bra generalist. Det finns många av de mest lysande specialisterna som också är lysande generalister. De juridiska standardtegelstenarna ”Kvittning” och ”Preskription” hör till den riktigt smala doktrinen. Böckernas författare, Stefan Lindskog är emellertid en advokaternas Leonardo da Vinci. Som justitieråd skriver han lika kunnigt, passionerat och ordrikt i en dom om parkeringsböter som när det gäller avtalstolkningsfrågor. Under sin tid som advokat på advokatfirman Wistrand har Stefan Lindskog drivit en linje som går ut på att unga jurister inte ska vara rädda för att skriva vetenskapliga artiklar. Uppenbart i syfte att dessa jurister inte ska frestas att stelna som välbetalda men ensidiga kugghjul i storbyråns fabriksproduktion.

 

David Frydlingers bok argumenterar inte för ett visst sätt att organisera jurister på en affärsjuridisk arbetsplats. Boken visar med underbyggd tydlighet och skärpa att det affärsjuridiska hantverket är ett holistiskt hantverk som kräver känsla för hela juridiken och framför allt känsla för business. Principer för byråns kompetensfördelning bygger på andra överväganden.

 

De behov som kontor i mindre städer ställer på advokattjänster skiljer sig säkert i någon mån från den internationella marknad som Stockholmskontoren möter allt oftare. De olika byråernas organisatoriska kultur och tradition utgör också vägledning för i vilken riktning en anpassning till ökad konkurrens kommer att ske. Framför allt skiljer sig de olika byråerna vad gäller långsiktighet, hållbar utveckling och känsla av ansvar för nästa generations advokater.

 

På Wall Street ställs idag frågan i styrelserummen ”var vill vi att bolaget ska vara den dag vi inte längre är här” – inte som en sentimental önskan av att lämna avtryck, utan som en vinstgenererande attityd med tydliga kopplingar till förtroendeideologier à la ”fångarnas dilemma” och Robert Putnams ” Bowling Alone” – tonen skiljer sig väsentligt från Gordon Gekkos kortsiktiga vinstmaximeringsideal från 80-talet. Det spelar ingen roll om man på kort sikt kan tjäna massor av pengar genom att öka specialiseringen ytterligare eftersom det inte är hållbart i längden. Mot den samlade bilden framstår David Frydlingers analys och advokatfirman Lindahls inriktning långt fram, ”up to date” och väl förberedda för konkurrensutsättningen.

 

För egen del nöjer jag mig med att konstatera att det är roligare och passar mig bättre att vara Doktor House än att bara kunna allt om leverfläckar.

Agil mjukvaruutveckling på beställarnas villkor – ett hederligt gammalt tågluffarkort

Först: Vad betyder ”agil mjukvaruutvecklingsmetod”?

 

Mjukvaruutveckling är ett annat ord för att ”bygga ett datorprogram”. Att bygga ett datorprogram är som att bygga ett hus. Man börjar med diffusa drömmar, skisser, krav och en ritning. Man bestämmer en dag långt fram i tiden (ofta flera år) när allt ska vara klart. När man sedan träffas på den överenskomna dagen för att kontrollera bygget är ingenting som man hade tänkt sig. Det är fel och försenat och för dyrt. Allt slutar med bråk och inte sällan rättegång. Det finns många exempel på havererade utvecklingsprojekt som blivit oerhört kostsamma. Försäkringskassans införande av sitt nya affärssystem i miljardklassen kostade nästan tre gånger mer än budgeterat[1]. Många skyller haverierna på fyrkantiga kontrakt. IT-branchen har länge varit tydliga i sitt budskap: ”Ett datorprogram är en levande organsim och ingen byggsats som kan monteras ihop efter färdiga ritningar”.  Bland annat för att komma till rätta med sådana problem har agila utvecklingsmetoder vuxit fram.

 

När man är ”agil” är man ”lättrörlig”. Beställaren och utvecklarna samarbetar nära under hela utvecklingstiden[2]. Man låser sig inte vid ett visst slutresultat utan kan under resans gång förändra beskrivningen av hur datorprogrammet ska fungera och se ut när det blir klart. När man kommer fram till den magiska dagen då allt ska vara färdigt, ser datorprogrammet inte ut som du hade tänkt från början, det är mycket bättre och det blev billigare och färdigt i tid.

 

Jag så är det om man får tro utvecklarna. Beställarna är emellertid mer skeptiska. ”Vi vill veta vad vi får för pengarna” och ”Jag företräder en myndighet och kan inte upphandla något enligt Lagen om offentlig upphandling (LOU) om vi inte vet vad det är vi ska köpa” och ”jojo, de säger agil mjukvaruutveckling, sen blir det löpande räkning, fikonspråk och extrafakturor”.

 

Är det omöjligt att skapa ett agilt kontrakt som beställarna känner sig trygga med och som kan användas som utgångspunkt för upphandling under LOU? 

 

Jo, det är möjligt!

 

Traditionell mjukvaruutveckling är som direkttåget mellan två storstäder – När man bestämt sig för vart man ska och dörrarna stängts går det inte att ångra sig. Agil mjukvaruutveckling på utvecklarnas villkor riskerar å andra sidan att bli som en taxiresa – Du kan ändra dig hur mycket som helst, stanna och fika och diskutera olika vägar som leder till ditt slutmål men när du väl är framme vill du inte veta vad som står på taxametern.

Agil mjukvaruutveckling på beställarnas villkor är ett mellanting mellan direkttåget och taxiresan som kanske bäst kan liknas vid det gamla hedliga tågluffarkortet – Fast pris, fast slutdag och många korta resor med utvärdering emellan.

 

Kontraktet ska bygga på fastpris, en låst kravspecifikation och delleveranser med korta leveranstider (10-30 dagar). Kravspecifikationen ska låsas upp efter varje godkänd delleverans och parterna ska aktivt ”stuva om” i framtida arbete, dvs. att lägga till och dra ifrån specificerad funktionalitet och omprioritera i vilken ordning specificerade egenskaper och funktionalitet ska levereras. Förändringarna av de framtida arbetena ska göras utan att priset ökar väsentligt eller att datorprogrammet inte blir helt annorlunda eller blir försenat. Utvecklarna ska ha sådan ordning på sitt arbete att en ny utvecklare ska kunna ta över arbetet med kort inskolning. Att beställaren faktiskt har förutsättningar att byta ut utvecklarna med kort varsel blir ett påtryckningsmedel för att projektet inte ska svälla ut till ett ”löpanderäkningsuppdrag” utan förutsebarhet och kontroll.

 

Många utvecklare skulle tycka att ovanstående villkor är för tuffa, signalerar bristande förtroende och kommer att leda till ett dåligt samarbetsklimat. Problemet är emellertid att väldigt få beställare, särskilt i den offentliga sektorn, är intresserade eller ens har legala möjligheter att gå in i allt för oförutsebara projekt. De agila kontrakten är oerhört värdefulla men de måste styras upp för att bli attraktiva för beställarna.



[1] http://www.idg.se/2.1085/1.175240/forsakringskassan-bloder-hundratals-miljoner

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Agil_systemutveckling

Billigt är dyrt

Att offentliga upphandlingar oftast slutar med att den som erbjuder lägst pris vinner kan tyckas fullständigt självklart. ”Lägst pris får affären” är väl själva kärnan i den marknadsekonomiska mekaniken på en konkurrensutsatt fri marknad? Ja visst! I vart fall när upphandlingen gäller skruvar eller grus. Men när upphandlande myndigheter envisas med att tillämpa ”lägsta pris” som utvärderingsgrund för mer komplexa affärer kommer det alltid finns upphandlingar där anbudsgivare lämnar för låga priser. Upphandlade projektstyrda leveranser såsom IT-projekt och byggentreprenader, slutar inte sällan med tvister om förseningar, fel och fördyrande extraarbeten. Varför: I komplexa affärer kan kvalité vara viktigare än pris. Kvalité är mycket svårare att fånga in och utvärdera – jämfört med pris – om man inte är tillräckligt insatt.

I Upphandlingsutredningens delbetänkande ”På jakt efter den goda affären” konstateras att upphandlande myndigheter i allt för hög utsträckning fokuserar på pris, på bekostnad av varan eller tjänstens kvalité. Många upphandlande myndigheter saknar kunskap och erfarenhet för att kunna genomföra en upphandling med fokus på hög kvalité och ”lyckligt slut”. Det är helt enkelt avgörande att den upphandlande myndighet förstår och kan förklara på ett djupare plan vad de vill ha ut av tjänsten eller varan. För att åstadkomma detta inom ramen för upphandlingen krävs förutsättningar för ökat kunskapsutbyte mellan upphandlande myndigheter och anbudsgivare. Den upphandlingsrättsliga verktygslådan har numer många och spännande verktyg som är tänkta att fungera i den riktningen. Konkurrenspräglad dialog, förhandlat förfarande och projekttävlingar är exempel på upphandlingsformer som kan användas för att genom en ökat interaktivitet i upphandlingen nå längre i strävan att utvärdera kvalité vid sidan av priset. Det gäller givetvis också att upphandlande myndighet behärskar konsten att utforma och tillämpa utvärderingsmodeller som klarar av att processa ”mjukare” ingångsvärden med bibehållen förutsebarhet.

Det spelar emellertid ingen roll hur många nya upphandlingsformer lagstiftaren hittar på eller hur fiffiga utvärderingsmodeller man konstruerar – Vill man göra en god affär så måste upphandlande myndighet och leverantör lägga kraft och energi på att förstå varandras villkor och förutsättningar – några genvägar förbi detta finns inte.

It takes two to tango!

Advokater, likväl som reklamare och IT-konsulter, möts med jämna mellanrum av kunders fasa över oväntat höga fakturor. Ofta anser sig kunden ha fått ett belopp på slutfakturan som inte alls stämmer överens med vad som avtalats från början. I veckan som gått dömdes en brittisk advokatbyrå att återbetala £ 10 000 till en kvinna efter att hon fått en räkning på ungefär dubbelt så mycket som hon förväntat sig. Samtidigt rapporterar Dagens Juridik om en Stockholmsbaserad advokatbyrå som vunnit en tvist i hovrätten över en klient som ansåg sig fått alldeles för dyra fakturor.

 

Hur kommer det då sig att konsultbyråers klienter gång på gång anser sig överdebiterade? För det mesta handlar det nog om att avståndet mellan leverantör och beställare vuxit sig allt för stort vilket gör det svårt att förstå varandras behov och förväntningar. Genom att jobba närmare klienten, vara tydlig och transparent samt förklara för klienten vad den betalar för minskar man risken för otrevliga överraskningar. Genom att som beställare begära motsvarande från sin leverantör blir man sannolikt bättre behandlad och har större förståelse för vad det står på fakturorna.

 

Inom affärsjuridiken dikterats relationen mellan klient och advokat traditionellt av advokaten. En otidenlig ordning som skiljer sig från de flesta andra branscher i tjänstesektorn där konkurrens råder mellan leverantörerna. Varför? Advokaten har ett kunskapsövertag, en skyddad titel och en särställning enligt lag. Men mest är det nog gammal vana från svunna tider när advokaten, doktorn och borgmästaren var viktiga maktpersoner i byn. Det är inte heller oviktigt att advokatbyråer inte får ägas externt, dvs. inte ägas av andra än advokater. Skulle vi tvingas verka under mer affärsmässiga förhållanden om vi ägdes av riskkapitalister och börsnoterades? Vem vet. I Storbritannien har det nyligen genomförts lagändringar som möjliggör externt ägande. Det rapporteras nästan varje dag om utvecklingen i brittisk affärspress – hittills verkar inget ha hänt.

 

Jag vill i alla fall inte vänta på lagändringar eller externa ägare. Jag vill ha den bästa relation till mina klienten nu. Det finns bara ett sätt, nämligen kommunikation, transparens och att göra ett riktigt bra jobb. Samtidigt bör vi uppmuntra våra klienter att ställa krav. Det krävs två för att dansa tango (låter bättre på engelska, right?)