Heavy Metal och gamla rättsfall – rapport från London

Är man i London finns två saker man aldrig kan få för mycket av. Rättegångar och teater. Som advokat med rötter i scenen ser jag givetvis massor av likheter mellan dessa båda fenomen. Min 14 åriga son Ville, som är min reskamrat, noterade bland annat att peruker användes både på Shaftesbury Theatre och på Royal Court of Justice.  Själv fastnade jag för en annan likhet, nämligen ”återbruk”.

 

”Rock of ages är en föreställning som borde ha allt, tänkte jag när min son och jag satte oss på de bästa platserna med varsitt glansigt program i händerna, i går, onsdag den 4 april 2012 kl 19.30. Det är en heavy metal-musikal som utspelar sig i Los Angeles de gyllne åren under 80-talet. Formen är det numer standardiserade Mamma-Mia-receptet, dvs. ett antal superpopulära retrolåtar utspridda under två och en halv timme, ihopflätade av en mer eller mindre relevant historia. Musiken var i detta fall pudelrock a la Europe, Bon Jovi, Poison och Twisted Sister. Historien var faktiskt nästan i alla delar en kopia av Äppelkriget, Hasse och Tages film från 1971 där elaka män i kostym kommer till Österlen och försöker exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. I Rock of ages vill tyskarna förvandla de gamla rockkvarteren på Sunset Strip till skyskrapor och parkeringshus. Därtill en kärlekshistoria mellan två lantisar som kommit till LA och rockklubben the Bourbon Room för att rocka.

 

Shaftesbury-Theatre

Shaftesbury Theatre efter föreställningen

 

Trots att tårarna rann när hela ensemblen sjöng slutnumret; Journeys – Don’t Stop Believin’ med gitarrsolo och eld som bokstavligen föll från taket, så ropade en högre kraft inom mig ”nu får det vara nog”.

Jag älskade när Nicole Kidman och Ewan McGregor sprang omkring på taken i det tidiga 1900-talets Paris och sjöng låtar för varandra av Elton John, David Bowie och Queen i Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge” från 2001. Men med Rock of ages är det inte roligt längre. Jag känner mig tvingad att gilla en bristfälligt framförd urdålig story[1], på grund av att upphovsmännen har bäddat in dyngan i mina tonårshjältars underbara pudelfrisyrer och randiga spandex. Det är inte fair play.

 

Fair Play var däremot på tapeten ett antal timmar före teaterbesöket samma dag, när min son och jag bevistade ett antal rättegångar på Royal Court of Justice. I sal fem satt tre domare på rad och avgjorde överklagade brottmål. Den första frågan rörde grovt narkotikabrott. Som jag förstod det – jag jobbar inte med brottmål – hade sökanden[2] (gärningsmannen) erkänd de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för grovt brott eftersom han inte hade ”langat”. Han ville alltså ha straffet sänkt eftersom han rätteligen borde dömas för brott av normalgraden.

 

Den ”barrister” (advokat) som förde den sökandes talan var i trettioårsåldern och iförd den karakteristiska svarta kappan med vit prästkrage och peruk. I sin plädering underströk han att det inte fanns någon som helst direkt bevisning för att hans huvudman hade sålt vidare det halvkilo cannabis som han påträffats med i sina jackfickor. Med hänvisning till ett antal för mig okända engelska rättsfall, något från 1960-talet, försökte han förklara att det inte var uteslutet att den stora mängd cannabis var till för eget bruk.  Utan att veta allt för mycket om engelsk praxis på området tyckte både min son och jag att det verkade vara en hopplös uppförsbacke med storköpsresonemanget – det tyckte även en av domarna, klädd på samma sätt men i sjuttioårsåldern:

 

”If I may interrupt the counsel for a moment – judges live in the real world, you know – a person walking around in central London with a pound of Canabis in his pockets is clearly selling drugs.”

 

Den unge advokaten förstod inte vinken och fortsatte att tjata om bevisningen. Till slut drämde den kvinnliga domaren, som satt i mitten, till med ett gammalt rättsfall som på något sätt visade att den tidigare domen (den som överklagandet gällde) inte var felaktig på den grund som advokaten gjorde gällande. Det handlade om någonting i stil med att utöver de bevisade sakomständigheterna får domare beakta den kontext i vilket gärningen är begången.  Efter 45 sekunders viskande mellan domarna avkunnandes domen på plats.

 

Att lyssna på domskälen, som alltså framställdes ad hoc, var en ren skönhetsupplevelse. Allt som den unge advokaten hade sagt var ihågkommet och sammanflätat med olika tillsynes spontant påkomna rättsfall. Det var så elegant behandlat att man under domskälen inte visste vilken slutsats domarna hade kommit fram till. Man hölls på halster. De sista tre minuterarna kroknade emellertid den unge advokatens späda rygg under den svarta kappan då vi alla förstod vart åt det lutande. Underrättens dom fastställdes.

 

ville

Ville utanför The Royal Court of Justice

 

Domen var utomordentlig i det att jag fick förmånen att förklara för Ville skillnaden mellan den engelska rättsordningen som bygger på prejudikat (common law) och vårt svenska system där lagstiftarens ord gäller först och främst.

 

Slutord

Detta inlägg är mest till för att få berätta om spännande upplevelser från London. Någon riktig koppling mellan case-law och musikalteaterns användning av retromusik kan dessvärre inte göras. Dock vill jag framhålla att prejudikat är gammalt sunt förnuft som håller än i dag och som håller till dess en domstol eller parlamentet säger något annat. Mamma-Mia, We Will Rock You och liknande pjäser som använder publikens mest älskade blandband som främsta dragplåster kommer emellertid förhoppningsvis försvinna eftersom publiken snart kommer att kräva att teatrarna hittar på nått nytt[3].



[1] Manuset innehåller ofattbara klichéer, såsom bordellmamman som verkligen bryr sig om sina tjejers äkta kärlek och själv har ett porträtt av sin förlorade ungdomsförälskelse i handväskan. Jag vill också utan vidare kommentarer återge följande replik uttalad på engelska med tysk brytning av en av de elaka kostymmännen med lillfingret i vädret, ”jag är inte gay, jag är bara tysk”.

[2] The applicant, dvs. den som överklagade den tidigare domen, vilket i detta fall inte var åklagaren utan den tilltalade.

[3] Se dock att det för närvarande på Stockholms statsteater spelas De tre musketörerna i regi av Alex Mörk Eidem enligt nämnda koncept. Rock of ages har blivit hollywoodfilm med Tom Cruise i huvudrollen, premiär i juni år.

  • Henrik Fougelberg

    Mycket levande; det var nästan som att man var med! Jag blev grymt sugen på att åka till London för att uppleva både rättegångar och musikaler/teater.

  • Sofie

    Very well done. Spännande att få en liten inblick i dessa rättsalar.

  • Karin Liungman

    Hej! Vil läsa dig.