Vad säger stilpolisen om cykelhjälm?

I skrivande stund jobbar vägarbetarna för fullt med att bana nya vägar för stadens cyklister, utanför kontoret. Men när allt fler väljer att färdas till jobbet på två hjul, istället för fyra, är bilarna inte de enda som lämnas kvar hemma – även cykelhjälmarna lyser många gånger med sin frånvaro. Ursäkterna stavas bland annat ”inte snyggt”, ”förstörda frisyrer” och ”obekvämt”. Idag tänkte jag därför ägna några rader åt denna livsviktiga huvudbonad.

 

På kyrkogården Père-Lachaise i Paris ligger Isadora Duncan begravd, sida vid sida med bland andra Jim Morrisson, Edit Piaf och Oscar Wilde. Isadora Duncan var en av den moderna dansens pionjärer. Det hon är mest känd för var emellertid sin dramatiska död. Det var hennes särpräglade och medvetna klädstil som tog hennes liv. Hon bar alltid långa släpande scarfs och en sensommardag 1927 när hon var ute och körde med sin sportbil trasslade sjalarna in sig i ekrarna på bilen och hon ströps till döds på bråkdelen av en sekund.

 

Allt som är snyggt och modernt är inte ofarligt. Tvärtom får man ibland snarast intrycket av att det finns samband mellan ett risktagande beteende och moderiktig coolhet. Vilken ung man på sjuttiotalet kunde säga nej till att röka cigaretter med bilden av Wayne McLaren, David McLean, eller Dick Hammer fastbränd på näthinnan? Tre cowboyansikten med två saker gemensamt: de spelade Marlboromannen i Philip Morris reklamkampanjer och de dog alldeles för tidigt i lungcancer.

 

I dag är kunskapen om rökningens skadeverkningar så djupgående och spridda att det inte längre går att göra reklam som framställer rökning som något glamoröst. Genom tv-reklam lär vi oss emellertid fortfarande hur vår tillvaro kan förhöjas betydligt med hjälp av Jägermeister och Bacardi. Vill man vara sig själv för en stund så gäller en kall Norrlands.

 

På andra sidan av skalan farlig klädsel finns dugliga och praktiska funktionsprodukter som exempelvis anatomiskt riktiga sandaler från Birkenstock eller Fjällrävens storsäljande ryggsäck ”Kånken”. När tv-serien ”Solsidan” låter Ove Sundberg klä sig ”fotriktigt” och framhålla de praktiskt rationella värdena bakom sin utstyrsel är det givetvis ett sätt att snabbt etablera bilden av en tönt. En tönt på så sätt att han stilmässigt befinner sig mycket långt bort från dyrbar glamour och medvetna estetiska val. Faktum är att bilmärket Skoda sponsrade Solsidan med en bil till Ove den första säsongen, men drog sig ur inför den andra. Företaget ville enligt Svenska Dagbladet inte förknippas med egenskaperna hos Ove.

”Jag är personligen dock beredd att stå över obehaget i utbyte mot känslan av att ha gjort det jag kan för att skydda mitt viktigaste arbetsredskap – huvudet.”


Det måste emellertid ha varit för svårt för produktionsbolaget bakom serien att hitta ett alternativt bilmärke som så tydligt representerar den i bilsammanhang lite kastrerande devisen ”mycket bil för pengarna”. Trots utebliven sponsring fick Ove under kommande säsonger fortsätta framföra sin Skoda Octavia kombi med 1,4l ”snikmotor”.

 

Cykelhjälmen då? Den har en särställning i ovan uppskisserade konflikt. Det är som utgångspunkt något utomordentligt integritetskränkande att ha oönskade saker på huvudet. Dumstruten har inte utformats som en huvudbonad av en slump, likaså den obligatoriska pappershatten på kräftfesten och vem minns inte kränkningen i att tvingas bära toppluva (läs: den man som tioåring fått av mormor i julklapp) till skolan. Det finns de som av detta skäl skulle tycka att det är ovärdigt att bära cykelhjälm. Kanske inte enbart för att cykelhjälmen har en töntstämpel eller för att de modeller som finns att tillgå alla verkar vara skapade av kostymören till Star Trek. Utan för att överheten, i form av kvävande folkhälsoretorik och lagstiftning, ska tvinga mig att bära en strömlinjeformad frigolitbit på huvudet ”för mitt eget bästa”. Av ren självbevarelsedrift finns det vuxna människor som – hur barnsligt det än kan verka – under sådana förhållanden säger ”jag riskerar hellre att krossa skallen på väg till jobbet än att ta på mig en cykelhjälm”. Denna inställning finner visst stöd hos psykiatrikern och överläkaren vid Danderyds sjukhus, David Eberhard. Han skriver i sin bok I trygghetsnarkomanernas land om just cykelhjälmen som en symbol för en överstatlig omsorg som kanske missar målet.

 

Vad säger då stilpolisen om cykelhjälm? Enkelt: Den traditionella cykelhjälmen är en styggelse till kostym eller dräkt. Jag är personligen dock beredd att stå över obehaget i utbyte mot känslan av att ha gjort det jag kan för att skydda mitt viktigaste arbetsredskap – huvudet.

 

Tipsrutan
 
De som skippar hjälmen av estetiska skäl ska respekteras.
 

De som vill ha cykelhjälm men känner att det tar emot, här är tre tips för att överbrygga värdighetsproblematiken:

Gå in i rollen som cykelbud i New York. Understryk den imagen genom att ha en överdimensionerad låskedja över axeln.
 
Köp en skatebordhjälm. Finns diskreta i matt svart. Förmodligen säkrare än den vanliga frigolitsmäcken.
 
Go all – Tour de France – in och kom till jobbet i full professionell kroppsnära cykeldräkt, vattenflaska, inga stänkskärmar på hojen.

Detta inlägg är postat i Stil.